Lars Lerin och Gustav Fröding
Kan man åka till Paris och se på da Vincis pyttelilla tavla av Monalisa kanske man lika gärna kan åka till Karlstad och se på Lars Lerins meterstora konstverk. Mer valuta för pengarna? Jag vet inte om det 40-tal bussresenärer som åkte till Karlstad tänkte så. Av högljudda sorlet att döma i bussen tyckte nog många att resan var lika mycket värd som målet.
I Enköping anslöt sig ytterligare aktiva senior och så kom en efterlängtad paus i Arboga. Toalettkö? Javisst.
Lerinutställningen finns på Sandgrund, som museet heter. Ett tidigare danspalats där många äktenskap sägs ha startat. En kunnig guide visade oss olika exempel på Lerins konst och berättade lite om olika tekniker. Men vilka tavlor denne man gjort!
Behållningen var att efteråt gå runt och leva sig in i de olika konstverken. En skog med björkstammar där man nästan kunde känna lövdoften. Ett konstverk helt fyllt av färggranna penséer. Det kalla karga Lofoten där kylan kunde kännas i den isande blåvita färgen. Själv fick jag många associationer tillpersonliga upplevelser.
Sen väntade Fröding på oss. Nej, det var maten som hägrade först. Kalvfilé på Herrgårdsvis låter fint. Och så ”sittande guidning” Jo, det var en guide som berättade humoristiskt om Frödings liv och läste några av hans dikter med stor inlevelse medan vi satt fascinerade på stolarna och lyssnade. Själva byggnaden där han föddes är kanske inte berättade så mycket om Fröding eftersom han bodde där och i granngårdarna bara en kort del av sitt liv. Största delen av livet tillbringade han i Uppsala och Stockholm Jag var där en gång för trettio år sedan och det enda jag minns från det besöket var ett skrin som Fröding hade under sin studietid i Uppsala där han förvarade sina ärvda pengar och hans vänner fick gå och ta pengar när de behövde. Vad kommer jag att minnas av det här om trettio år?
Men hem måste vi och chauffören hade en lång arbetsdag så det blev raka spåret till Enköping och Stockholms central.
Text/Anita Olofsson, bild/Aime Must
